Ersholm

Jag har funderat på en sak ett tag: varför skjuter vi så ofta budbäraren? När något går dåligt verkar vi sällan intresserade av de bakomliggande orsakerna — av varför det blev som det blev. Vi vill hellre ha den enkla förklaringen. Att ta reda på vad som egentligen hände är jobbigt och obekvämt, så vi nöjer oss med den snabba versionen: det är fel på gruppen, det är fel på den andra personen, det är fel på någon annan. Inte på organisationen, inte på oss, inte på mig.

Om man tar mig som exempel. Jag har varit ansvarig för en grupp nu i två år, och jag klev in i ett läge där det redan hade strulat en hel del innan jag kom. Mycket av tiden har gått åt till att hantera saker — en del internt, men framför allt externt mot kund. Reda i ekonomin, bygga upp kundrelationer, ta tag i allt det där runtomkring som inte syns. Mycket av det arbete jag gör idag kanske inte ger utdelning förrän om ett eller två år. Och min upplevelse är att det finns väldigt lite förståelse för just det — för det långsamma, osynliga men ack så viktiga grundarbetet.

Samtidigt ska jag vara ärlig: kanske är en del av det här jag. Jag kan vara fyrkantig, och jag har inte alltid lätt att få fram mitt budskap på det sätt jag skulle vilja. Men även när jag tar höjd för det tycker jag fortfarande att min bild ligger närmast verkligheten. Den lyfter saker vi behöver utveckla — för att jag vill att vi ska bli bättre och lära oss av det vi gör. Och kanske är det just därför den är obekväm att höra.

Jag tänker ofta på historikern Martin Gutmann som sätter ord på det här i sitt föredrag Are We Celebrating the Wrong Leaders?. Han ställer två polarforskare mot varandra: Roald Amundsen, som planerade så väl att hans expeditioner blev närmast odramatiska och nådde målet — och Ernest Shackleton, som snubblade från kris till kris och hyllas just för dramatiken. Gutmann kallar det the action fallacy: vi beundrar den som syns, agerar och skapar liv och rörelse, och missar den som arbetar så metodiskt att problemen aldrig uppstår. Det välskötta blir osynligt just för att det fungerar. Allt som flyter på får ingen uppmärksamhet.

Och det är här det får konsekvenser på riktigt. En viss sorts person vill helst bara lyfta fram det som går bra. Går det dåligt för en enhet är intresset för orsaken litet; då är det enklare att det är fel på gruppen, eller på den som är ansvarig. Vi lever i en värld som dras till det enkla, det snabba och det spektakulära, och som ogärna stannar vid det obekväma. Men det är i det obekväma de verkliga orsakerna finns — och så länge vi skjuter budbäraren kommer vi aldrig fram till dem.

Jag vill tillägga att detta är en naturlig del av att vara människa och något som är inprogrammerat djup in i våran psykologi, hjärnan gillar att ha rätt och ogillar starkt att ha fel. Detta tillsammans med effekter ex. psykologisk trygghet (eget inlägg) skapar dessa effekter som enligt mig är förödande för organisationers långsiktiga utveckling.