Ersholm

Jag har använt YouTube i större delen av mitt vuxna liv. Det är inget jag tänkt på särskilt mycket — det har bara funnits där, som en kran man vrider på när man vill ha något att titta på. Men det senaste året har något förändrats. Sedan i höstas, ungefär. Och jag har svårt att sätta fingret på exakt vad. Så jag tänkte göra ett försök här, i ett blogginlägg, att resonera mig fram till vad det egentligen är som händer och varför jag inte är nöjd.

Jag har betalat för YouTube Premium i omgångar genom åren, och konstant sedan drygt ett år tillbaka. Det har varit värt det, helt enkelt för att jag använt tjänsten så pass mycket. Men nu börjar jag fundera på om det fortfarande är det.

Det handlar inte om att utbudet krympt

Det roliga är att det inte finns mindre på YouTube. Det finns mer än någonsin. Problemet är att jag inte längre hittar det som ligger i mitt intresse.

Jag har några få, ganska stabila intressen. Ishockey, främst NHL — av någon anledning har jag aldrig fastnat för SHL på samma sätt. Teknik i olika former. Och så gillar jag att titta på folk som bygger och skapar saker, som The Swedish Maker på YouTube. Det är ingen jättelång lista, och den är inte hugget i sten heller — något intresse kommer till, något annat faller bort. Men i stort sett ser den ut så här, och har gjort det ett bra tag.

Men flödet verkar inte bry sig om ”ett bra tag”. Det bryr sig om nu, igår, kanske i förrgår — och inte så mycket mer än det. Här kommer vi kanske till själva kärnan i min irritation: så fort man fokuserar på ett område försvinner det andra.

Nyfikenheten som vände sig mot mig

På sistone har jag börjat använda Claude Code rätt mycket, framför allt privat och för olika ändamål. Målet är väl egentligen att på sikt bygga upp något eget — en egen personlig AI-assistent, i samma anda som Daniel Miesslers Kai eller som Carl Heaths spinoff Ogmios. Så jag har gjort som man gör: sökt runt, tittat på klipp, försökt lära mig — helt naturligt, tycker jag. Och i samma stund vände hela mitt flöde till just det. Nu får jag upp rekommendationer om Claude Code, mer Claude Code, ytterligare Claude Code. Ishockeyn är borta. The Swedish Maker är borta. Tekniken som inte råkar handla om det jag senast sökte på är som bortblåst.

Om vi tänker på det så är jag i grunden ingenjör och nyfiken. Jag utforskar ett nytt verktyg. Själva nyfikenheten, det som är grunden och borde vara det finaste med att vara teknikintresserad, blir det som snävar in och förstör flödet. Verktyget som ska visa mig det relevanta krymper mig istället till min senaste sökning.

Det känns som att algoritmen har blivit så inriktad på att sälja in det allra färskaste att den tappat bort allt jag tyckt om innan. Och det är just det jag inte begriper: att den inte ens försöker locka tillbaka mig till det jag tyckt om länge. Det borde vara den enklaste saken i världen, och det lättaste att sälja, jag har ju redan visat att jag gillar det. Mina gamla intressen har inte försvunnit, de finns kvar, precis som förut. Men i algoritmens värld är det som hänt tidigare inte intressant, det är bara det som finns i nuet som gäller. Det som inte är färskt är inte värt att sälja.

Kvällen som rann ut i sanden

Min rutin är ganska enkel. På kvällen, när ungarna har lagt sig och jag äntligen har en stund över, plockar jag fram iPaden. Tanken är att kolla något klipp medan jag gör något annat — diskar, städar, plockar undan. Att ha något i bakgrunden, helt enkelt, när jag inte riktigt orkar koncentrera mig på annat efter en lång dag.

Men allt oftare scrollar jag, hittar ingenting, scrollar lite till, och inser att det inte finns något där för mig ikväll heller. Så jag slår av iPaden. Lägger undan den. Och sätter på en podd istället. Podden är nog bättre för mig i längden ändå. Men det känns ändå som att något gått förlorat på vägen.

Den sista låsningen

Jag vet inte om det är meningen. Om det är så här det ska vara nu — att flödet är byggt för att jaga det senaste och att vi som användare förväntas följa med, gång på gång, in i nästa sak. Kanske är det helt enkelt det nya. Algoritmen är byggd för att optimera uppmärksamheten och är så bra på det att den tappar sådana som mig, som vill se annat än det senaste hela tiden.

Kanske är det bara jag. En tråkig person med för få intressen, som råkat märka att en algoritm inte längre ger det jag vill ha. Värdet av Premium minskar inte för att jag tröttnat. Det minskar för att det jag betalar för, att hitta fram till det jag tycker om, har blivit svårare, inte lättare.

Men kanske är det inte bara en förlust. För när jag tänker efter har YouTube faktiskt varit den sista riktiga låsningen till mitt gamla Google-konto — det jag dragit mig för att lämna, just för att jag använde tjänsten så pass mycket. Och om jag nu ändå knappt rör den längre, ja, då finns det egentligen inget kvar som håller mig fast.

Så kanske är det här rätt tillfälle. Att flytta över till mitt nya konto, lämna det gamla bakom mig, och se vad som händer. Finns inget ont som inte för något gott med sig.