Varför vissa nationer misslyckas – och andra lyckas

En reflektion kring boken Why Nations Fail av Acemoglu & Robinson

I flödet hittade jag boken Why nations fail här under våren och den fångade mitt intresse. Den behandlar frågan varför är vissa länder rika medan andra förblir fattiga. Den frågan har sysselsatt forskare, politiker och andra i århundraden. I boken Why Nations Fail ger nationalekonomen Daron Acemoglu och statsvetaren James A. Robinson ett svar: det handlar inte främst om kultur, geografi eller utbildningsnivå som har varit en mer framträdande anledning i allmänheten – utan om institutioner.

Inkluderande vs. extraherande institutioner

Kärnan i deras argument ligger i uppdelningen mellan två typer av institutioner:

• Inkluderande institutioner skapar incitament för bred samhällsdelaktighet. De skyddar äganderätt, uppmuntrar entreprenörskap och möjliggör social mobilitet. Exempel är demokratiska stater med fungerande rättssystem.
• Extraherande institutioner, å andra sidan, är utformade för att koncentrera makt och rikedom till ett fåtal. De hämmar innovation och förhindrar ekonomisk utveckling för den breda befolkningen.

Det är alltså inte naturresurser eller historiskt arv i sig som avgör ett lands framtid – det är vilka institutioner som formar dess samhällskontrakt. Det ska också nämnas att det inte går att förena dessa strukturer över tid, dvs. att ha inkluderande ekonomiska institutioner och exkluderande politiska institutioner.

Det leder till att den ena eller andra får övertaget, ex. Sydkorea som hade till en början exkluderande politiska institutioner där gereral Park Chun-hee tog makten i en militärkupp 1961 och styrde med järnhand med de klassiska koncentrerad makt till en liten elit, politiska friheter var begränsade mm. däremot hade Sydkorea inkluderande ekonomiska institutioner där staten satsade på utbildning, exportindustrin, infrastruktur och modernisering av bland annat jordbruket. Under början av 80-talet började folket kräva demokrati och politiska rättigheter och efter en massiva protester övergick landet till en demokratisk konstitution 1987.

Det finns även andra exempel där övergången gått åt andra hållet som ex. Zimbabwe, Egypten och Venezuela, där utgången blev exkluderande intuitioner även fast förutsättningarna var liknande.

Politik före ekonomi

En annan central tes i boken är att ekonomisk tillväxt styrs av politiska beslut. Långsiktig utveckling kräver maktdelning, ansvar och möjligheter för breda grupper att påverka. Därför är det ofta politiska revolutioner snarare än tekniska genombrott som blir avgörande vändpunkter. Vidare skriver författarna att ”creative destruction” är nödvädigt för ekonomisk och teknologisk utveckling, där nya tekniker gör existerande kunskap och maskiner utdaterad. Vilket förändrar maktstrukturerna i samhället, det blir vinnare och förlorare, både politiskt och ekonomiskt, i varje teknikskifte.

Författarna använder en rad historiska exempel från romarriket till dagens Nord- och Sydkorea för att visa hur olika institutionella vägval lett till helt olika utvecklingsbanor.

Why Nations Fail ger verktyg för att förstå varför vissa länder kämpar med korruption och stagnation, medan andra blomstrar. Den visar också att förändring är möjlig men kräver mod, folkligt engagemang och en politisk vilja att bryta med maktkoncentration.

För oss som bor i stabila demokratier är boken en viktig påminnelse: de inkluderande institutionerna vi ofta tar för givna är ingen självklarhet. De måste skyddas, vårdas och ständigt förnyas.

“Nations fail today because their extractive economic institutions do not create the incentives needed for people to save, invest, and innovate.”
— Daron Acemoglu & James A. Robinson