Stanley Milgram, en psykolog från Yale ville förstå hur nazisterna under andra världskriget kunde döda så många på så stor skala. Är det så att om någon ovan för oss i hierarkin ger oss en order på något som är helt emot våran moraliska kod, känslan för rätt och fel, att vi helt enkelt bara lyder.
Försvaret från många nazister var -”Vi hade inget val, vi följde bara order.”
Så därför designade Milgram 1961 ett experiment för att försöka förstå våran lydnad till en autoritär makt och det var relativt enkelt utformat. Två volontärer, en skulle spela lärare och en skulle spela student. Den som spelade studenten var egentligen en annan forskare involverad i experimentet, men det var utformat så att det såg ut som att forskaren blev student av slumpen. Läraren skulle ställa en mängd frågor till studenten och om studenten svarade fel eller vägrade svara skulle läraren ge en elektrisk stöt.
I själva verket var stöten som studenten fick mild och läraren fick också denne en mild stöt för att hen skulle känna hur det kändes. Det gjordes klart för läraren att för varje switch så ökade strömstyrkan, för att göra det extra klart var varje switch märkt med “Slight Shock”, “Moderate Shock”, “Strong Shock”, “Very Strong Shock”, “Intense Shock” och “Extreme Intensity Shock” tills det kom till dom sista “Danger: Severe Shock”, “XXX” så det inte var någon chans till missförstånd vad vilken switch gjorde.
160 deltagare gick igenom experimentet med 4 olika variationer.
- Studenten satt intill läraren och läraren placerade fysiskt studentens hand på metallplattan.
- Studenten var i samma rum som läraren och läraren kunde se & höra studentens reaktion efter varje chock.
- Studenten var i ett annat rum och läraren kunde inte se effekten av varje chock men hen kunde höra studentens skrik och protester.
- Studenten var i ett annat rum och läraren kunde varken se eller höra studenten.
Som väntat uttryckte alla frivilliga oro, när dom förstod att dom utsätter studenten för smärta. Bredvid varje lärare var en forskare som stod intill dom med en vit labbrock och dom frågade om dom skulle fortsätta experimentet trotts studentens klagan. Forskaren svarade alltid -”Vänligen fortsätt.”, frågade läraren en andra gång svarade han -”Experimentet kräver att du fortsätter.”
Allt eftersom experimentet fortlöpte och volontärerna använde fler och fler switchar men större styrka började några volontärer bli nervösa, vissa svettades och skakade. Även fast volontärerna var väldigt obekväma så fortsatta de flesta med experimentet.
Innan experimentet hade forskargruppen uppskattat att 2-3% av urvalsgruppen skulle fortsätta hela vägen och dom som gick hela vägen skulle ha psykopatiska drag.
Volontärerna i grupp 1 slutade 70% utan att gå speciellt långt. Grupp 2 hade något lägre och 60% slutade utan att gå speciellt långt. Däremot när dom inte kunde se eller höra studenten så var det bara 35% som vägrade fortsätta, vilket betyder att 65% av volontärerna skulle gå så långt att dom hade kunnat döda studenten.
Även om dom trodde att studenten var skadad eller död så yrkade flera på oro för sin egen roll och insisterade på att dom inte kunde hållas ansvarig, inte en enda av volontärerna visade någon oro för studentens hälsa. Ingen frågade om att få titta in i det andra rummet utan var oroliga för egen roll i det och om det kunde falla något ansvar över dom.
När experimentet var över så visade forskargruppen att studenten var okej och att inga stötar hade delats ut. Vissa som gick hela vägen visade ånger för vad dom gjort medans andra skyllde deras gärningar på studenten. Om det skulle bli några konsekvenser av detta så skulle dom ansvariga ställas till svars, dom gjorde bara som dom blivit tillsagda.
Vissa gick så långt och skylde på studenten ”han var så dum och envis”, ”han förtjänade att få stötar.”
Av dom som avslutade experimentet tidigare när dom insåg att dom utsatte studenten för smärta kände sig ansvariga för en högre makt. Vissa var religösa men alla kände sig ansvariga till en högre makt än den forskare som var i rummet.
Experimentet har kritiserats för att vara djupt oetiskt.
Läs mer på Wikipedia
Referens
- S. Sinek, Leaders Eat Last: Why Some Teams Pull Together and Others Don’t. London: Portfolio Penguin, 2017
Ersholm 
Lämna en kommentar